Förarhandbok för elektrolok Öd
Kapitel 13: Huvudbatteriet
Beskrivning och skötselföreskrifter
Som huvudbatteri användes ett Nife-batteri. Det aktiva materialet är således
föreningar av nickel, järn och kadmium samt en alkalisk elektrolyt, kaliumhydrat med
vissa tillsatser.
Batteriet är konstruerat med lågt inre motstånd och med en speciell negativ
elektrodmassa med hänsyn till de driftförhållanden, som förekomma vid
växlingstjänst, då urladdningen huvudsakligen sker med kortvariga strömstötar med
hög ström.
Batteriet består av 200 celler monterade i 20 lådor med 10 celler i varje.
Urladdningsspänningen är i medeltal 1,2 V per cell, totalt 240 V.
Batterikapaciteten på de oika loken frangår av nedanstående tabell.
| Lok nr |
Batterikapacitet vid 4 tim. urladdning |
Batterikapacitet vid 1 tim. urladdning |
| 448 - 450 |
700 Ah |
450 Ah |
| 633 - 644, 682 - 687 |
800 Ah |
700 Ah |
Med kapacitet menas i detta fall det antal amperetimmar, som kan urladdas innan
cellspänningen nedgår under 1,0 V vid 4 timmars urladdning och 0,95 V vid 1 timmes
urladdning. Batterikapaciteten blir alltid lägre vid urladdning på kort tid med hög
ström. Då urladdningsströmmen vid växlingstjänst i medeltal är ca 700 A. framgår
härav att batterierna på loken 633 - 644 och 682 - 687 möjliggöra betydligt längre
batteridrift än batterierna på loken 448 - 450.
Som förut nämnts, ha dessa celler en speciell negativ elektrodmassa med hänsyn till
de stora urladdningsströmmar som förekomma, men den har den stora nackdelen att den
avsevärt nedsätter cellernas kapacitet vid låg temperatur. Vid en elektrolyttemperatur
av +- 0ºC lämna cellerna sålunda ca 20 % av den nominella kapaciteten vid + 20ºC.
Vintertid skola därför loken om möjligt alltid avställas inomhus.Om ett
lok varit avställt utomhus vid låg temperatur, bör laddning ske 1 à 2 timmar, innan
körning med batteriet äger rum. Vid laddningen uppvärmes nämligen elektrolyten.
Batterikapaciteten är icke konstant utan avtar med antalet urladdningar. Då
kapaciteten nedgått till ca 85 % av den nominella, repareras cellerna genom utbyte av den
ena eller båda elektroderna.
Endast i undantagsfall repareras alla celler samtidigt, då cellernas livsängd är
rätt varierande på grund av olika orsaker. Om därför batteriet varit i drift några
år och cellerna reparerats vid olika tidpunkter, lämna de även olika kapacitet, varvid
dock ingen lämnar mindre än 85 % av den nominella. Då det emellertid är de svagaste
cellerna, som bestämma, hur batteriet kan utnyttjas, bör man icke räkna med att kunna
uttaga mer än 85 % av kapaciteten, såvida man icke vet, att batteriet är nytt eller
nyligen helreparerat.
Batteridriftens intensitet är i viss mån avgörande för när elektrolyten i cellerna
behöver bytas. Under inverkan av luftens kolsyra övergår nämligen kaliumhydratet så
småningom till kaliumkarbonat. Detta sker snabbare ju högre elektrolyttemperaturen är,
och elektrolyten uppvärmes både vid laddning och urladdning. När 15 % av kaliumhydratet
omvandlats till kaliumkarbonat, bör luten bytas. Genom karboniseringen ökas cellernas
inre motstånd, vilket i praktiken visar sig som en minskning av kapaciteten. Vid 15 %
karbonisering kan uttagas ca 85 % och vid 30 % karbonisering endast 30 % av den nominella
kapaciteten. Karboniseingen sker, som förut nämnts, olika fort beroende på hur
batteriet utnyttjas. Normalt är ökningen ca 0,5 % per månad, men vid intensiv
batteridrift, då sammanlagt 700 Ah eller mera uttages per dygn, kan ökningen uppgå till
2,5 à 3 % per månad. I regel är det tillräckligt med lutbyte och sköljning av
cellerna en gång om året, men vid kraftig utnyttjning av batteriet, såsom förut
nämnts, bör lutbyte ske varje halvår.
Elektrolyten i cellerna skall ha en viss höjd över elektrodernas övre kant. På
både de större och de mindre Öd-batterierna är den normala elektrolythöjden 65 mm.
Då batterierna äro i drift, sjunker så småningom elektrolythöjden.
Vattenförbrukningen beror i första hand på driftens intensitet, men även på
temperaturen och luftens fuktighet. Vid en fullständig uppladdning från urladdat
tillstånd, sönderdelas vatten under den sista tredjedelen av laddningsperioden. Varje
amperetimme sönderdelar därvid 0,34 g vatten. I ett lokbatteri, vilket endast delvis
urladdas och därvid ånyo uppladdas, kommer därför vattenförbrukningen att bli
relativt stor.
I cellerna skall därför påfyllas destillerat vatten med jämna mellanrum. Hur ofta
detta behöver ske, får utprovas på de olika driftplatserna.
Elektrolyten får under inga omständigheter nedgå under elektrodernas övre kant.
Vid påfyllning av vatten får detta icke ske i för riklig mängd. Endast så mycket
vatten skall påfyllas, att den förut angivna elektrolythöjden uppnås. Påfylles för
mycket vatten »kokar cellerna över» under laddning, varvid batterilådorna och andra
detaljer bli förstörda av den nedrinnande luten.
Kontroll av elektrolytens specifika vikt skall ske en gång i månaden i samband med
påfyllning av vatten och utföres då cellerna äro fyllda till angiven höjd. Normalt
ska specifika vikten vara 1,17 men en variation från 1,16 till 1,19 tillåtes. Skulle
specifika vikten vara lägre än 1,16 uppsyges en del av elektyrolyten, och i stället
tillsättes elektrolyt med en specifik vikt av 1,20 till en riktig specifik vikt
erhålles. Skulle specifika vikten vara högre än 1,19 tillsättes i stället destillerat
vatten.
Specifika vikten bör ej kontrolleras omedelbart efter påfyllning av vatten eller
elektrolyt, utan först sedan batteriet laddats i ca 15 min, så att elektrolyten blivit
blandad.
Påfyllning ska ske med försiktighet, så att ventilkäglorna, som sitta fast i
ventillocken på cellerna icke slås av med påfyllningsdonet, och så att vatten icke
spilles i onödan över cellerna och lådorna.
Efter påfyllning av vatten skola alla ventillock stängas. Luftens kolsyra
försämrar, som förut nämnts, elektrolyten och dessutom bör en skyddas för
förorening genom damm och smuts.
Det är synnerligen viktigt att endast rena verktyg såsom trattar o. dyl. användes.
Verktyg som använts för blybatterier, få under inga somständigheter användas
för Nife-batterier. Svavelsura förstör cellerna fullständigt.
Elektrolyt i fast form eller lösning måste förvaras i lufttäta kärl. I annat fall
förstöres den så småningom av luftens kolsyra.
Kontrollmätning av cellspänningen skall alltid ske under urladdning med normal
ström, 175 A på de mindre batterierna och 200 A på de större. Spänningsmätning på
ett batteri i vila är missvisande, då även urladdade celler visa hög spänning vid
ingen eller låg urladdningsström. Om spänningen på någon cell väsentligen avviker
från de övriga, bör denna cell urkopplas, då den antagligen är felaktig.
Batterierna skola hållas rena. Vid behov skola cellerna avtorkas på översidan, och
eventuella saltavlagringar på cellerna eller batterilådorna skola avlägsnas.
Öppen låga, brinnande cigarett e. dyl. får ej medföras i omedelbar närhet av
batteriet under laddning eller de närmaste timmarna därefter. Lys aldrig med en
brinnande tändsticka in i cellerna. Under laddning bildas nämligen knallgas, vilken
är mycket explosiv.
Ledande föremål få icke placeras ovanpå cellerna. Det bör särskilt tillses att
verktyg, muttrar eller andra föremål ej tappas eller falla ned mellan cellerna, då
kortslutning mellan cellerna därigenom lätt åstadkommes.
Elektolyten är frätande, varför borsyra (ca 3-procentig lösning) alltid bör finnas
tillgänglig att användas, om elektrolyt skulle råka komma på hud eller kläder.
Föregående kapitel: 12. Värme och belysning
Innehållsförteckning
Nästa kapitel: 14. Apparater och maskiner -
förteckning - placering
Fil 0359 datum 2021-03-29