SJH 455.1 Laddningsdon

INNEHÅLL

---

11. BESKRIVNINGAR

Förutom till viss belysning användes på ett flertal lok­typer likström även för manövrering av apparaterna. Likströmmen erhålles från ett batteri, bestående av 60 Nife-celler (20 celler på lok där manöverströmmen ut­göres av växelström) med en kapacitet av 45 eller 50 Ah. Se Be.

Batterierna laddas med likriktad växelström. Likrikt­ningen sker på flertalet lok med torrlikriktare av selen­typ. Vissa äldre lok är försedda med rörlikriktare, vilka dock efterhand kommer att ersättas av torrlikriktare. Rörlikriktaren beskrives därför ej i det följande. Likriktaren matas från en hjälptransformator eller spe­ciell likriktartransformator, vilken i sin tur matas från huvudtransformatorns hjälpeffektuttag. Se resp loks kretsschema.

Utrustningen för batteriernas laddning benämnes ladd­ningsdon. På lok där manöverströmmen utgöres av lik­ström, ingår i laddningsdonet en batterimätare, som övervakar batteriets laddningstillstånd. Batterimätaren har en kontakt, som automatiskt omställer till normal­laddning när batteriet är fulladdat och till forcerad laddning när batteriet börjar urladdas.

På Da- och Ma-lok är laddningsdonet inmonterat i ett härför avsett skåp enl fig Ld 11.1. Fig Ld 11.2 visar laddningsdonets strömkretsar. Laddningslikriktaren 1 är utförd för 9 A vid 72-90 V. Likriktaren matas från hjälptransformatorn 2 över transduktorn 3. Den senare utgöres av en serietransduktor, som består av två trans­formatorkärnor. Vardera kärnan är utrustad med en växelströmslindning och en likströmslindning. Den se­nare matas från magnetiseringslikriktaren 4 över mot­stånden 5. Genom att variera strömmen i transduk­torns likströmslindning varieras flödestätheten i järn­kärnorna och därmed även det induktiva motståndet i växelströmslindningen. Ökas strömmen i likströmslind­ningen minskas det induktiva motståndet, varigenom strömmen i växelströmslindningen ökar och därmed även strömmen från laddningslikriktaren. Transduktorn ver­kar sålunda som ett reglerbart induktivt motstånd och på ett sådant sätt, att laddningsströmmen blir föga be­roende av batteriets laddningstillstånd.

Motstånden 5 är försedda med uttag, så att strömmarna enl märkningen på plinten 6 kan erhållas från ladd­ningslikriktaren.

Inställning av laddningsströmmen sker med ledarna 517 och 518. Med ledaren 517 inställes den laddningsström som önskas när batterimätarens (7) kontakt är sluten och med ledare 518 den ström som önskas när kon­takten är bruten. Beträffande ledarnas anslutningar se resp loks kretsschema. Amperemetern 8 visar laddnings­strömmens storlek.

F-loken är utrustade med sex selenlikriktare, vilka ma­tas från var sin likriktartransformator. Vid normalladd­ning är tre likriktare inkopplade. Vid övergång till for­cerad laddning kopplar batterimätaren in de tre övriga likriktarna via ett mellanrelä.

Selenlikriktare

Likriktaren är uppbyggd av ett antal element, som är monterade på en isolerad bult. Varje element består av en aluminiumplatta, på vars ena sida är påsmält ett tunt lager metallisk selen. Ovanpå selenskiktet finns ett på­sprutat skikt av kadmium. Mellan de båda skikten har bildats ett skikt av kadmiumselenid, som utgör en ke­misk förening mellan de båda ämnena. Selenidskiktet fungerar som ventil för den elektriska strömmen p g a materialets förmåga att erbjuda ett betydligt större mot­stånd för ström i den ena riktningen än för den andra. Mellan elementen finns kontakt- och pressbrickor samt uttag för ledarnas anslutningar. Fig Ld 11.3 visar en selenlikriktarstapel och fig Ld 11.4 detaljerna, av vilka stapeln är uppbyggd.

Varje element tål en konstant spänning av ca 15 volt. För högre spänningar är flera element seriekopplade. Den maximala belastningsströmmen är beroende av plattor­nas storlek och kylningsmöjligheterna. Om större ström­styrkor skall uttagas, parallellkopplas elementen. För att underlätta kylningen är plattorna försedda med kyl­flänsar, fig Ld 11.5.

Likriktarelementen är kopplade så, att både de positiva och negativa halvperioderna av växelströmmen tillvara­tages. Kopplingen benämnes enfas tvåvägskoppling eller bryggkoppling. Se fig Ld 11.6.

Batterimätare

Fig Ld 11.7 visar den på lok vanligast förekommande typen av batterimätare; fabrikat Ermi, typ VLE 7501. Fig Ld 11.8 visar en del av mätarens inre utrustning. Centrumvisaren, som anger laddningstillståndet, drives från kvicksilvermotorn 1 via ett räkneverk, fig Ld 11.10. Av den ström som passerar mätaren går en del genom motorn och en del genom shunten 2. Det exakta för­hållandet mellan shunt- och motorkretsarnas resistan­ser justeras med klämman 3. För omställning av mäta­ren finns axeln 4 och skivan 5, vilka båda kan vridas med nyckel sedan luckan på mätarens framsida öpp­nats. Med axeln 4 inställes centrumvisaren och med ski­van 5 periferivisaren. Den senare skall vara inställd p å det Ah-tal, som motsvarar batteriets kapacitet. Kvicksilvermotorns rotor, fig Ld 11.9, utgöres av kop­parskivan 6, som är nedsänkt i ett kvicksilverbad. Kvicksilvrets uppgift är att leda strömmen till och från kopparskivan. Under sin väg genom skivan passerar strömmen magnetfältet från de två Alni-magneterna 7. Därvid uppstår en vridkraft på skivan, så att den bringas att rotera. Rotationshastigheten är proportionell mot strömstyrkan. Antalet varv, som överföres till räk­neverket och centrumvisaren, är proportionellt mot amperetimmetalet.

Den magnetiska kretsen från Alni-magneterna går ge­nom polskorna 8, rotorhusets överdel 9 och oket 10. Rotorhusets underdel 11 är tillverkad av bakelit. Halsen på rotorhuscts överdel innehåller ett visst överskott av kvicksilver, vilket möjliggör att mätaren kan arbeta även om den lutas något. Kvicksilvret hindras att skval­pa ut av skyddsringen 12.Den lyftkraft,som kvicksilvret utövar på kopparskivan, upptas av rotoraxelns övre la­ger 13. För att minska detta tryck något är axeln för­sedd med motvikten 14. Rotorns undre lager upptar en­dast radialkrafter.

Innan en mätare tages bort från sin plats på fordonet skall den först arreteras. Detta utföres genom att en skruv under kåpan, märkt "Arretering här", fig Ld 11.7, vrides till läge "s", varvid hylsan med tätningsringen 15 föres upp och tätar mot motvikten. Hylsans läge på fig motsvaras av läge "ö" på arreteringsskruven.

Den växel, över vilken räkneverket drives är så konstru­erad, att räkneverket tar hänsyn till batteriets verknings­grad. Detta innebär att räkneverket, vid lika strömstyr­kor, går långsammare vid laddning än vid urladdning och att batteriet vid laddning tillföres ca 50 % fler amperetimmar än vad som kan tagas ut.

När batteriet är fulladdat och mätarens visare står på "Full" bryter den av räkneverket manövrerade kontak­ten förbikopplingen av motstånden 5, fig Ld 11.2, så att normalladdning erhålles. När batteriet börjar urladdas sluter kontakten och iaddningen blir forcerad.

12. KONTROLL

1. Kontrollera att likriktarna är fria från föroreningar. Borsta vid behov rent med lämplig borste mellan lik­riktarelementen.
2. Koppla provspänning på loket och kontrollera ladd­ningen av batterierna.
   1. Lok med batterimätare
      Batterimätaren inställes med nyckel, varvid normalladdning skall erhållas då visaren är inställd på "Full". När visaren vrides mot urladd­ning skall omkoppling ske till forcerad laddning. Är laddningsströmmen för låg kontrolleras att ledarna 517 och 518 är anslutna till rätt uttag på plinten enl lokets kretsschema.
      Kontrollera på amperemetern att normalladdning och forcerad laddning erhålles.
      Ställ mätaren på det Ah-tal som motsvarar urladdat batteri.
      Plombera luckan över inställningsdonet.
   2. Lok utan batterimätare och amperemeter
      Bryt plus- eller minusledaren på batteriet. Koppla in en amperemeter i kretsen och avläs strömstyrkan.
      För att enbart fastställa om likriktaren avger laddnings­ström, kan man kontrollera detta genom att slå till strömställaren för taklampan i förarhytten sedan plus ­eller minusledaren tagits bort från batteriet. Huvud­brytaren skall inta frånläge. Om lampan lyser avger likriktaren ström.

---

 Fil 0810 datum 2023-09-16